Norge, idag ett land på allas läppar, i allas hjärtan, i allas tankar och tankar som förenas i en enda sak. Sorg. Sorg såklart och givetvis frågan, hur kunde det hända? Hur kunde det FÅ hända och vad händer nu? Är det bara en föraning om vad som komma skall? Hur många tar efter denna galning som med berått mod, kallt och ursinnigt dödat för en sjuk övertygelse, om det nu var det?
Hur påverkar det här mig? Oss? Kommer jag att kunna sitta på en offentlig plats i framtiden, ja imorgon! Idag rent av, utan att oroligt se mig om efter skumma beteenden och se prickskyttar och kallblodiga mördare var än jag ser. Killen bakom mig i kaffekön? Ven är han? Vad har han i fickan, varför har han rock på sig? Är det där en polis eller?
Tur att man bor i en mindre stad, en mindre by, men samtidigt. Den där ön, den var inte stor den inte. Var är världen på väg. För ett par dagar sedan en bror som mördade sin bror, i MIN Stad. Ofattbart. Grannar fattade inget av det och nu fattar väl ingen i hela världen vad som hände i Norge. Eller ”vad”? Bilderna ger oss en mycket klar uppfattning om vad som hänt men det är svårt så svårt att ta in. 84 personer, de flesta ungdomar med hela livet framför sig dödade, mördade, slaktade rent av. Hur ska man fatta eller kunna ta in något sådant? Det går bara inte. 7 personer ytterligare döda i ett bombattentat och det känns på något vis overkligt. Det borde ju varit tvärtom. Bomben är ju så mycket värre som vapen än en pistol eller ett gevär. Ända tills man tänker på att det är inte vapnet som dödar. Det är människan som håller i det.
Vad är det värt det vi tänkte göra idag? Vad ska vi göra idag som inte påminner oss om det fruktansvärda som skett i Norge, det som kunde hänt var som helst, ja tom här. -Nej det händer inte mig. Det har Du tänkt många gånger, varje dag och det hade nog ungdomarna på lägret i Norge också tänkt. Säkert även när dom fick höra om bombdådet i Oslo. Och så en stund senare (jag har ingen tidsuppfattning här) händer det som inte skulle hända dom, just dom. Dom som tänkte att, det händer inte mig”…
Jag har själv tänkt tanken många gånger. Bilbälte på. Ähh, det händer inte mig. Och Du har säkerligen fler situationer som kan exemplifiera just att det händer bara inte mig. Det ofattbara händer ju DÄR borta, inte här. I den stora farliga världen, USA, Europa, Asien, på andra ställen. Men nu hände det fan i mig hos grannen. Och det berör. Satan vad det berör.
Jag har inga vänner, bekanta eller för den delen människor som jag ens känner till som drabbades, dödades eller ens var där. ÄNDÅ svider det i hjärtat när sådant här händer. ÄNDÅ tar jag mig min kopp kaffe och går vidare i livet som om inget hade hänt. Kanske en styrka hos människan att just kunna gå vidare. För mig inga problem, men för dom som var där, dom som har anhöriga som är borta, skadade eller ”bara” var där.
Vi tänker på dom idag. Utan att veta vilka dom är sänder vi dom en kramande tanke, en tanke från ett för stunden rent hjärta som bryr sig. Ett hjärta som slår för alla människor oavsett hur dom ser ut eller vad dom tycker. För vi är alla lika hur olika vi än är. Lika mycket värda och allt sånt som ska vara så självklart, men tyvärr inte är det. Ingen moralpredikan eller politiskt manifest här men ändå. Vi är alla drabbade av detta fruktansvärda och det kunde ha hänt dig, mig eller din närmaste.
Fast det borde inte ha hänt överhuvudtaget.
Det rasslar duktigt i cybervärlden nu. Facebook, twitter, bloggar, media. Alla nyhetsflöden pratar om detta. Alla har en åsikt och alla har såklart rätt till den. Även Du och jag, oavsett vad vi tycker. Konstigt det där men nu rasslar det iväg teorier om vem och vilka som ligger bakom detta. Vilka ideologier osv. I min värld är det en galning som förmodligen var som du & jag. Skrämmande tanke va? Någon som var granne, kompis, släkt, anhörig… Väldigt nära med andra ord.
Nej hur nära eller långt borta vi än är drabbade av detta fruktansvärda är vi ändå drabbade. Var vi än är och vad vi än tycker. Det är ett våldsangrepp på alla människor runtom i vår värld. För kunde det hända där så kan det hända här och frågan är väl egentligen inte OM det händer utan mera NÄR det händer och i så fall vilken omfattning det kommer ha.
Vi vaknade igår upp till en vanlig dag, en dag som inte slutade som vanligt utan gav oss en tankeställare utan dess like. Vi har sett katastrofer komma och gå, vi har väl läst om liknande händelser men sällan så här stora, omfattande och NÄRA.
Vi har försökt förklara saker som hänt för våra barn och hur i hela världen ska jag förklara det här för mina kids när jag inte ens förstår det själv? Är det en möjligt att förstå eller försöka förklara? För finns det någon som kan förstå?
Vi går vidare, med en repa i lacken på våra skyddade liv. En repa som inte går att reparera, En repa som vi kommer att få leva med, en repa som vi förmodligen kommer att se förbi redan om ett par dagar. Men innan du glömt bort vad som hänt, vad som orsakat repan. Sänd en tanke till Dig själv, tänk efter hur du vill att världen ska se ut. Hur Du vill att nästa generation ska behandla vår värld. Nästa generation, den som Du nattade igår kväll, den som väckte dig i morse, den som oskyldigt frågar om vad som hände och hur det kunde hända. Den som otåligt frågar om och om igen när Du inte har dom rätta svaren.
Svaret är kärlek, älska dina barn och ge dom trygghet på alla sätt och viss. göm inte undan dom från det hemska utan tala om att det ÄR hemskt. Att världen ser ut så här och att vi, DOM kan göra något åt det. Här och nu. Krama om varandra och kliv in i framtiden med ett leende och med en säck respekt för alla och envar. En stor säck respekt.
Norge, världen. Vi tänker på er idag.
