Vad är det egentligen vi säger?

Vi slänger oss ibland med uttryck som, ja kolla redan där, vid närmare granskning kan te sig en smula förbryllande. Eller vad menar vi egentligen när vi säger.

– Jag hoppar över kaffet. / Öhhh! Varför? Och hur då? Jag vill se.

– Kasta ett öga på. / Som sagt. Smärta.

– Lägga benen på ryggen. / Vig, bara förnamnet.

– Bita sig i läppen. / Varför då?

– Rör på fläsket. / Men bruna bönorna då?

– Jag skulle kunna äta upp dig. / Kannibalism, är inte det, typ ute?

– Söt som socker. / Ett vitt kornigt helvete som klibbar fast överallt.

– Det blev pannkaka av alltihop. / Pannkaka? Av det där? Hur är det möjligt?

– Nu drar vi. / Drar i vad då?

– Håll tummarna. / Vadå? Är dom lösa eller?

– Håll fingrarna i kors. / Öhhh?

– Sätta ner foten. / Ja vadå, sätta upp den?

– Den ena handen vet inte vad den andra gör. / Har dom nån koll alls?

Missat några, fyll på.