Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

My Vibe for Philo…

1986-01-04, en sorgens dag för oss som gillar Thin Lizzy och i synnerhet då mannen, myten, Legenden Philip Parris Lynott. Dagen då han dog och lämnade en hel värld, jaja, i sorg. 28 år sedan nu, helt otroligt vad tiden går, men Phils musik består, ja egentligen växer den väl bara…

Tänkte mig en egen hyllning till honom då jag inte kan vara i Dublin eller för den delen på något annat ställe där han hyllas idag. Kan tro att det spelas låtar både här och där med Phil och Lizzy. Låtar med varierande kvalitet men alla med den hängivenhet som de flesta Phil- och Lizzyfans känner…

Häng med…

Det började med Live And Dangerous.

Live And Dangerous

Jag hade pryat på Beliva två veckor, en Radio-Tv-Video-butik i stan, butiken som gällde om man skulle ha något från musikvärlden. Chefen där sa tack för hjälpen, välj en skiva. Man var ju inte dum i hela huvudet utan tänkte att en dubbel är EN skiva men egentligen TVÅ. 39 spänn för en LP, 78 för en dubbel om jag minns rätt. Olle, chefen log och sa, ok.

Jag funderade. Det här var en fredagförmiddag och efter lunch kom det skivor. Lådor med skivor som skulle säljas till dom musikhungrande. Jag hade valt The Bands Last Waltz. Gillade Tambourine man och ja…

Nej nej nej Persson sa Thomas Jacobsson. Han som utan att uttrycket användes då verkligen ÄGDE i ämnet musik då, och nu. -Ta den här, sa han utan att ha lyssnat på den. Han visste. Han var tvärsäker. -Den här kommer spelas länge sa han. Och satan i gatan vad han hade rätt…

Jag har spelat den nästintill sönder och samman. Den har följt med i alla år och bilden ÄR på originalskivan från den där dagen för så länge sedan. Tack Thomas för att Du ledde in mig på rätt bana. Jag är Dig evigt tacksam…

Vi spelade den i butiken och jag var fast, definitivt fast. Redan på första låten, Jailbreak, var jag fast. Vi, ja Thomas då, spelade högt, riktigt högt och som sagt. Jag var fast. För evigt fast…

Hem till pojkrummet, fasen jag var bara 15 bast men visste att det här var skitbra, stort, ”på rikt” som vi säger i norr och jag spelade den som jag minns det hela natten…

Favoritlåten då och den som verkligen fick mig att gå i gång var, så klart Cowboy Song med övergången till The Boys are back in town, man bara njöt… Gitarrstämmorna… Men det fanns en till, en outsider som länge hängt med på blandband och senare spellistor. Don´t believe a Word. Särskilt versionen från LIFVE-plattan. Den långsamma versionen…

Och på tal om långsam. Balladen Still in Love With You. Ballad? En långsam rocklåt? Jodå… Jag rökte inte, men en tändare skulle en riktigt rocker ha. Bränd tumme? Jo, det också.

Jag var fast. Riktigt fast. Frisören slutade tjäna pengar på mig för som Phil kunde jag inte se ut, lite för blek och alldeles för platta lockar för det. Scott Gorham kom snabbt att bli hjälten. The man i black, men här i rött vilket blev lite av min grej, rött. Scott Gorham-rött…

Scott Gorham

Bilden från det helt underbara innerkonvolutet på Dubbel-LP´n. Massor av bilder man gnuggade näsan mot för att få detaljerna. Man ville se och veta allt. Och lite till…

Thin Lizzy blev snabbt en livsstil. Plattorna och låtarna spelades ständigt. Nya plattor inhandlades, dom hade ju redan gjort några. Hur kunde jag ha missat dom? Även om jag är ensambarn så fanns det kompisar men framförallt kusiner som ”gav” mig musik. Eva visade mig Elvis. Sven öppnade Lundells värld. Favoritkusin och den evige busen Per lirade Zappa, Cactus och ZZ-top för mig. Åsa visade mig Kansas, jag har kvar plattan än jag fick låna Åsa…

Men ingen lyssnade på Lizzy. Inte ens i skolan fattade dom något. Jag lirade och dom dissade.

Andra plattan med Lizzy jag skaffade var Bad Reputation. Helt underbart omslag tyckte jag och den var värd vartenda öre av dom 41,50 jag spenderade, förlåt, investerade. Och här kom 2 låtar som verkligen kommit att ligga mig varmt om hjärtat. Ja egentligen 3…

Bad Reputation

Titelspåret så klart, Bad Reputation. Jag var 15, slog mig loss på alla sätt och vis, ville ut i världen och snäll kunde man ju inte vara som en Rocker…! Man skulle vara lite ”Bad” vilket funkade dåligt för mig men skitsamma, låten var och är kanon.

Andra låten som fastnat och som vuxit och växer än är Opium Trail, mer ”Bad” grejor och jag hakade på. Så gott man kunde i Luleå i slutet av 70-talet.

”Egentligen 3” då? Ja Soldier of Fortune. Redan då, men sedan lite mer synonymt med Phil för mig. Egen tolkning där men så var det. Han var en Soldier, och Fortune? Ja han var ju Phil! Det räckte.

Att man sedan genom åren frossat That woman´s gonna break Your Heart är en annan sak. En annan version av Opium Trail kom med plattan Still Dangerous  (Live at the tower Philadelphia 1978) 2009 (?) och blev snabbt en favvoversion. Brian Downey mördar skinnen på trummorna på den låten och Brian Robertson, ja han kunde sin gitarr redan då så ung han var.

Funderat i många år på en tatuering av just det omslaget, vi får se…

Black Rose kom och nej, inte från början, Låten var bara jobbig och dom där trummorna i Do anything You want fattade vi inte från början. Däremot Waiting for an alibi och underbara With Love. Och Gary Moore var ju Gary Moore. Måste bara nämna Out in the Fields och Parisienne Walkways med Gary och Phil. Vilka låtar…

En låt från den plattan som vi gillade men inte riktigt förstod innebörden av då var, Got to give ut up, Fan Phil, Du visste ju…

Chinatown dök upp och med den en ny gitarrist, Snowy White som spelat med Pink Floyd! Kan han vara bra? Jo, men en rocker? Nej. Dock några riktigt bra klassiker på den We will be strong, Hey You, och Killer on the loose som vi spelade inför varje utgång. Vi VAR killers on the loose…

Nästa platta, Renegade.

Synt…? Van Halen hade provat och fått skit för sin Jump men här funkade det. Darren Wharton kör väl inte synt direkt men fan, Angel Of Death… Har gått högt många gånger. Phils betongknäckarröst. WOW… Och texten… Man drog i sig, jisses vad man… Leave this town gjorde man och man kände sig som en Renegade när man 18 år gammal lämnade Luleå för Stockholm.

Där kunde man hitta så mycket mer och plattor som Jailbreak, Johnny The Fox, Fighting och Nightlife inkluderades i samlingen. Låtar som Wild One, Running back, (som för övrigt Robbo gjort en skön version av på sin platta Diamonds and dirt) Johnny, Old Flame, Sweet Marie, Fighting My Way Back, It´s only Money, Dear Heart alla visade en ny sida av Rockern Phil, han var och kunde allt tyckte man.

Och ny sida! Dags för lite Thunder and Lightning och John Sykes kom in med bravur och den plattan som kom att bli den sista riktiga Lizzyplattan var faktiskt riktigt bra. Förvisso presenterades han av Phil med låten Please Don´t leave me, en riktig smörsmältare men med potential. Sykes som var den som tog tag i saken efter Phils död och  gjorde CD:n (som det heter nu) One Night Only med Scott, Brian och någon mer. Presentationen av Phil, ”The main man without whom none of this had been possible” fick mig att rysa och fälla en tår, tårar, så vackert. För ett fan ja, för andra…?

Titelspåret på Thunder var hårdare än Lizzy någonsin varit och hela plattan andades nytt, framtid, roligt, tunggung. The Holy War likaså och Cold Sweat där John Sykes verkligen visar var rockskåpet ska stå.

Nu vart det inte mer, det tog slut även om Phil´s soloplattor lovade gott och mer. Solo in Soho och The Philip Lynott album med låtar som Dear miss Lonely Hearts, Solo in Soho, Girls och Kings Call där han hyllar Elvis i en låt med Mark Knoppfler på fantastisk gitarr på en låt som nu kan ses som en hyllning till honom själv. Old Town, Cathleen, Yellow Pearl och Ode to Liberty från andra soloplattan och så mycket mer om man ger sig på tuben en stund…

Just den där plattan, Solo in Soho har en kul liten story. När plattan kom dök det upp lite promo-material, bl a en full-size pappdocka av Phil, som bilden på omslaget. Thomas var ledig på tisdagar och jag som fått förmånen att knega lite extra, särkskilt när han var ledig, högg den med en farlig fart… Så klart. Förlåt Thomas…

Solo in Soho

Tyvärr har den inte den heller överlevt ett hårt rockliv med flytt och fest samt en del dansande. Med Phil så klart.

Phil levde rockmyten fullt ut och det tog lite för hårt på honom och 36 år gammal la kroppen av. Idag den 4/1-2014 för 28 år sedan. 28 långa år av hyllningar, spelade låtar, coverband och ett otal plattor släppta efter hans död med material som bara växer sörjer vi, men med vetskapen att hans ande lever och festar vidare i farlig fart. Precis som Phil…

När jag fyllde 40 fick jag av hjärtat en resa till Dublin för att besöka Phils grav i Howt utanför Dublin. Det föll sig så pass att vi fick träffa hans mamma, Philomena Lynott. En fantastisk kvinna som verkligen jobbar hårt för att bevara hans minne. En öppen famn för Phils fans och med ett besök på hans grav varje dag vårdar hon ömt minnet av sin son åt sig själv och oss andra. Nervöst var ju bara förnamnet men ett minne för livet

Philomena

2 andra resor till Dublin har det blivit och båda gångerna har vi varit till hans grav och även lyckats träffa Philomena. Andra gången vi kom dit gick vi till statyn av honom som är rest intill Harrys Street. Jag ställer upp bredvid Phil, gumman tar kort och säger, Ser Du vem som sitter där bakom? Jodå, där satt hon, (andra bilden om Du klickar på länken) och visst kom hon ihåg oss från ett par år tidigare…

Sett dom då? Jajjamensan. 4 konserter med Göteborg 83 som höjdpunkt med en heltaggad John Sykes. Den minns jag väl mest för jag gjorde lumpen i Luleå/Kalix och tåg var gratis men tog tid. 28 timmar i snö och elände, redan då SJ…! Jaja, jag kom fram och resten är som man säger historia…

En låt som kanske passar idag är väl den som aldrig gavs ut, inte förrän efter hans död och visst är den på något sätt passande…?

Dedication

Med denna avslutar jag min egen lilla Vibe for Philo och hälsar till alla Phil Lynottfans… 

Låtarna i en spellista på Spotify…! Håll till godo…

Annonser

Read Full Post »